17.23
känner mig lika litet som ett sandkorn. det gör ont, att bara ta ett steg ut genom dörren får mig att vilja sjunka flera mil under jorden. och där står man, med tårarna svidande bakom ögonlocken och med känslan att man bara vill försvinna. men man klistrar på ett leende på läpparna och fortsätter gå samtidigt som man känner hur man bryts ner bit för bit.
det går inte att dölja längre. det blir värre, det försvinner inte. jag har kommit till vändpunkten nu, efter flera år av ett växande lidande ska jag ta tag i det här, hjälpen finns ju där, varför inte ta den. att jag tillslut insett det, och framförallt vågat erkänna det, får magen att vrida sig men samtidigt känner jag hopp.
Kommentarer
Trackback
