Med stormande känslor och brustna hjärtan. Bland krossade drömmar och spruckna läppar, och allt vi kan göra är ut och dansa, bland sociopater och sjuka tankar. Utan mening att leva, utan orsak att dö. Så vi gör någonting som är mittimellan, ett limbo, en dröm, och en inre längtan, att allt ska bli bra, att nånting ska hända. Ingen tror på kärlek. Månen är full, men det är jag också. Jorden är knäpp, den behöver doktor. Himlen är svart, så den matchar jeansen, och hjärtat och allt som man samlar i det. Utan mening att leva, utan orsak att dö. Så vad gör man istället för att försvinna? Ett limbo, en dröm och en lust att finna, en plats någonstans att tillslut få vinna. Ingen tror på kärlek.